7 november, 2009
Posted by: Nasim Sahar
Category: Svenska Press

”Karzai fortsätter, liksom våldet och landets splittring”

brist på en fungerande stat Ett jätteporträtt av Afghanistans president Hamid Karzai hänger på ett hus i Kabul. Valet som skulle ha hållits i dag har ställts in och landets splittring fortsätter.

Foto: ALTAF QADRI/AP

7 NOVEMBER 2009 I dag skulle de afghanska väljarna ha sökt sig till röstlokalerna. Två månader efter valet i augusti sattes dagen för den andra omgången i presidentvalet till den 7 november.

Det var två månader av motstridiga besked, ömsesidiga anklagelser och allt fler exempel på valfusk i närmast industriell skala. Till sist fastställdes ett valresultat. Den sittande presidenten Hamid Karzai ansågs ha fått 47 procent av rösterna, tre procentenheter från den nödvändiga majoriteten. Valkommissionens beslut bestämdes mer av politiska och diplomatiska realiteter än av de afghanska väljarna. Att godkänna fuskvalet skulle ha berövat regimen det sista av legitimitet i afghanernas och omvärldens ögon.

Nu blir det ingen andra omgång. För en vecka sedan meddelade Karzais motståndare, Abdullah Abdullah, att han hoppar av. Ett val utan fusk skulle ändå inte ha kunnat genomföras. En dag senare ställdes hela valet in.

Karzai fortsätter, liksom våldet och landets splittring.

Det är omöjligt att svara på hur ett demokratiskt val i Afghanistan skulle falla ut. Kanske skulle resultatet blivit det samma, också utan fusk. Vad de senaste månadernas misslyckande demonstrerar är en av konfliktens grundläggande drivkrafter, bristen på en fungerande stat.

Säkerheten är inte bättre

Åtminstone sedan den sovjetiska invasionen i december 1979 har Afghanistan saknat en ledning med legitimitet. Sedan de utländska trupperna fördrivits öppnades dörren för ett inbördeskrig som spillt över i hela regionen.

Etniska, religiösa och nationella konflikter finns kvar, också inom dagens ledarskap. Det är en förklaring till det misslyckade valet.

Omvärlden sliter nu med frågan om säkerhet i Afghanistan. Utländska trupper står överst på dagordningen, såväl i Vita huset som på den socialdemokratiska partikongressen.

Den amerikanske befälhavaren har begärt förstärkningar på 40 000 man, och den svenska försvarsministern talar milt om det barbari de svenska soldaterna förhindrar. Samtidigt drar allt fler länder faktiskt tillbaka sina trupper.

Åtta år av utländsk militär närvaro och jakt på talibaner har knappast ökat tryggheten.

Landet är ett av världens fattigaste, opiumodlingen utgör – trots massiva insatser – en stor del av ekonomin och barnadödligheten är en av världens högsta. Hjälporganisationer gör stora insatser, men resurserna är otillräckliga.

Utländska insatser är dock inte det långsiktiga svaret. Det måste byggas av en legitim afghansk regim. Den legitimiteten kan inte byggas på utländska vapen. Därför borde de politiska och humanitära frågorna stå i centrum för varje internationell strategi i Afghanistan.