- 9 februari, 2010
- Posted by: Nasim Sahar
- Category: Svenska Press
Jag är fältartist. I mitt arbete ingår att besöka svenska soldater i utlandstjänst och underhålla dem. Ge dem en paus i deras ofta hårda och pressade vardag. Jag är en personalvårdare
http://svtplay.se/v/1882250/rapport/misstanks_for_dadet_i_afghanistan
I oktober förra året besökte jag FS17 i Mazar-e-Sharif tillsammans med en orkester. Jag träffade då en grupp soldater som några dagar tidigare blivit attackerade med ett raketgevär när de färdats i ett stridsfordon 90 på en väg i Norra Afghanistan. Raketen hade slitit upp ett stort hål i sidan på bilen. Inne i bilen blev en soldat träffad i höften. Han blev svårt skadad.
Deras berättelse skakade mig djupt. Jag bleknade och fick sedan ur mig: ”Varför i helvete sköt de på er?” Deras svar lät helt självklart. ”För att det är krig.” Krig? Våra soldater är väl fredsbevarare? Och om de är ditskickade för att bevara freden så måste det väl innebära att det finns en fred att bevara. Eller?
Sverige är ju ett alliansfritt och neutralt land och om vi skickar trupp till en oroshärd så är det just i fredsbevarande syfte. Detta är okontroversiellt och anses hedervärt. När svensk närvaro i en internationell insats trots allt kritiseras hör man genast ansvariga politiker säga ”Vi är där på ett starkt FN-mandat och våra fredsbevarande insatser gör stor nytta”. Det påståendet är säkert sant, men framför allt dödar påståendet effektivt en eventuell debatt.
Mitt intryck från Afghanistan är att Svenska soldater gör mycket stor nytta och att deras närvaro är helt nödvändig – om än inte tillräcklig. Jag är stolt över att vara medborgare och skattebetalare i ett land som visar stor och uthållig internationell solidaritet. Jag ser upp till de modiga soldater som sätter sitt liv på spel för att förbättra säkerhetsläget i ett av världens fattigaste länder.
Men låt oss titta lite närmare på ordet ”fredsbevarande”. ISAF har visserligen ett starkt FN-mandat. Resoution 1386 heter den text som reglerar mandatet. Där står det inte ett enda ord om att bevara någon fred. Däremot utrycker säkerhetsrådet ett stöd för ”Internationella ansträngingar att utrota terrorism”.
Säkerhetsrådet hänvisar inte till FN-stadgans kapitel 6, kapitlet om ”fredsbevarande insatser”. Däremot till kapitel 7 som talar om ”fredsframtvingande insatser”. Om man behöver tvinga fram fred så kan det väl inte gärna redan vara fred? Då skulle det ju inte behövas något tvång…
En del av våra soldater uppger själva att de ”lever, tränar och strider” sida vid sida med afghanska soldater. Deras arbete går ut på att utgöra mentorer för armén. Men den afghanska armén är part i en konflikt. De har fiender. Det måste rimligen betyda att Sverige också är part i en konflikt. Och att Sverige har fiender. Precis som i vilket krig som helst.
Sverige deltar alltså i ett krig. Syftet är att tvinga fram fred och att ”utrota” terrorism. Allt enligt det ”starka FN-mandat” som ISAF har fått av säkerhetsrådet. Finns det en medvetenhet om detta hos svenska folket? Jag tycker inte att det verkar så. Vem bär ansvaret för det? Våra folkvalda såklart. Inte minst försvarsminister Sten Tolgfors.
Våra politiker slipper en stor och jobbig diskussion genom att låta oss ha kvar bilden av Sverige som alliansfritt och neutralt. Det är lätt att förstå. Inget politisk parti, utom möjligen Vänsterpartiet, skulle tjäna något på en övergripande diskussion om Sveriges krigande. Framför allt inte när vi närmar oss en valrörelse.
Våra hjältar får alltså kriga i hemlighet. Politikerna kallar kriget för fred och pekar på alibit FN. Men hör upp Svenska Folket. Politikerna snackar skit. Sverige är i KRIG!
Står ni bakom det? Låt oss ta diskussionen! Och till skillnad från våra folkvalda ser jag gärna att diskussionen präglar hela valrörelsen!
Kristoffer Appelquist
TV-clown och fältartist
Lämna ett svar
Du måste vara inloggad för att publicera en kommentar.
