- 3 juli, 2009
- Posted by: Nasim Sahar
- Category: Asylsökande
Många kommuner som tar emot ensamkommande flyktingbarn gör inga försök att få tag på barnens anhöriga. När en 15-årig pojke i Filipstad i påskas tog sitt liv efter att ha mått dåligt i flera månader så trodde kommunen att han inte hade några anhöriga, vilket visade sig vara fel
Den 17 april, några dagar efter påsk, dödförklarades 15-årige Roni på Akademiska sjukhuset i Uppsala, efter att han hängt sig några dagar tidigare.
Han dog långt borta från sin familj, under hans sista timmar var det istället hans gode man Marianne Karlsson, som vakade vid sjukhusbädden, med många tankar snurrande i huvudet.
– Mest tänkte jag, varför har du gjort så här? Det får man aldrig något svar på. Det var mycket starka känslor, mycket jobbigt.
Roni hade gjort flera självmordsförsök efter att han kom till Sverige i höstas och placerades på ett boende i Filipstad och han mådde ofta dåligt. Själv hävdade han att inga anhöriga fanns kvar i livet, kanske var det en lögn för att få stanna i landet.
För bara en vecka efter hans död dök en bror upp, från Malmö. Ekots efterforskningar visar att även föräldrarna tycks leva i Irak. Men på Filipstads kommun valde man ändå att inte göra några egna efterforskningar för att se om Roni talade sanning.
Marianne Karlsson menar att om man hade vetat om familjen så hade det kunnat innebära ett helt annat stöd för pojken.
– För mig hade det varit bra för då hade jag kunnat kontakta dem och han hade kunnat prata med dem eller kanske hälsat på dem. Men jag hade inte en tanke på att han kunde ha någon, och speciellt inte här i Sverige.
Om du hade vetat att han hade en bror i Sverige, hade du agerat då?
– Då hade jag nog frågat om han ville hälsa på. Han hade ju haft möjlighet att kunna göra det.
På Filipstads kommun är det i dag ingen som vill kommentera hur man hanterade fallet med 15-årige Roni, men Åsa Andersson som är verksamhetsledare medger samtidigt att det finns oklarheter kring vem som ska ha ansvar för att få tag på anhöriga till de ensamkommande barnen. Hennes kommun gör inga egna efterforskningar.
– Nej, det gör vi inte i dag.
Varför inte?
– Därför att vi inte har sett det som vårt uppdrag utan vi ser det som att Migrationsverket har det uppdraget.
Av de drygt 90 kommuner som tar emot ensamkommande asylsökande barn så saknar mer än var tredje en plan för anhörigkontakter, visar en enkät som Ekot gjort.
Och även om kontaktuppgifter finns så är det långt ifrån alla kommuner som använder dem när barnet till exempel mår dåligt. Trots att även socialtjänstlagen talar om vikten av kontakter mellan barn och föräldrar.
Ansvaret kan aldrig ligga bara på Migrationsverket menar Terje Torvik som är projektledare där.
– Det är många som ställer sig frågan varför man ska ha kontakt med föräldrarna. Jag tror att det är viktigt att man ställer sig frågan varför man inte ska ha det. Utgångspunkten ska vara att man har kontakt med föräldrarna.
Finns det fortfarande en okunskap på det här området?
– Jag tror det, det spelar ingen roll om det är Migrationsverket som har kontakt eller om det är kommunen genom en god man, jag tror att det handlar om att man inte vet hur man ska agera.
Daniel Rundqvist
daniel.rundqvist@sr.se
Maria Gustafsson
maria.gustafsson@sr.se
Lämna ett svar
Du måste vara inloggad för att publicera en kommentar.
