Dokument Lifos 22162

1. Sammanfattning
2. Bakgrund
3. Gällande rätt mm
3.1 Inre väpnad konflikt
3.2 Myndighetsskydd
3.3 Andra svåra motsättningar
3.4 Intern flykt
4. Rättschefens bedömning
4.1 Inre väpnad konflikt
4.2 Skydd för den enskilde
4.2.1 Myndighetsskydd/skydd från ISAF
4.2.2 Skydd från nätverk/klan
4.3 Andra svåra motsättningar
4.4 Internflykt

Sammanfattning

Inre väpnad konflikt råder i följande provinser;
Farah, Helmand, Kandahar, Uruzgan, Zabul, Ghazni, Paktika. Paktya, Khost och Kunar.

*Det finns inget effektivt myndighetsskydd att tillgå i Afghanistan.

*Andra svåra motsättningar råder i följande provinser;
Nimroz, Wardak, Logar, Kabul, Kapisa, Parwan, Laghman, Nangarhar, Nuristan, Kunduz, Baghlan, Faryab, Jawzjan, Badghis, Sari Pul, Samangan, Ghor och Day Kundi.

*Intern flykt är möjligt samt relevant och rimligt utifrån sökandens individuella förutsättningar.

[Till innehåll]

2. Bakgrund

Generaldirektören fattade den 22 november 2007 ett vägledande beslut rörande en afghansk man från Kandaharprovinsen (se Lifos dokumentnummer 17653). I beslutet konstateras bl.a. att det för närvarande råder väpnad konflikt i utlänningslagens mening i Kandaharprovinsen.

Av rättschefens kommentar till säkerhetssituationen i södra och sydöstra Afghanistan daterad den 14 december 2007 (se Lifos dokumentnummer 17728) framgår att Migrationsverkets rättschef bedömde att det råder en väpnad konflikt även i provinserna Helmand, Uruzgan, Ghazni, Zabul och Paktika.

Sedan Migrationsverkets bedömning 2007 av om det råder väpnad konflikt har situationen i Afghanistan fortsatt att utvecklas i en ogynnsam riktning.

I syfte att bl.a. ta fram underlag för en översyn av tidigare ställningstagande om säkerhetssituationen i Afghanistan genomförde Migrationsverket under tiden 28 november – 9 december 2009 en utredningsresa till Afghanistan.

En rapport har upprättats med anledning av utredningsresan (se Lifos dokumentnummer 22135). Rapporten redovisar utförligt säkerhetssituationen i Afghanistan, dels övergripande och dels på provinsnivå. Rapporten redovisar även bl.a. rättsväsendet, rörelsefrihet, utsatta grupper och återvändandefrågor m.m.

Mot bakgrund av den information om Afghanistan som framgår av rapporten och utifrån gällande rätt redovisas i detta rättsliga ställningstagande Migrationsverkets bedömning av följande.

*om det råder väpnad konflikt i Afghanistan,

*om det råder andra svåra motsättningar,

*om det finns myndighetsskydd att tillgå i Afghanistan

*möjligheten att hänvisa till intern flykt

[Till innehåll]

3. Gällande rätt m.m.

3.1 Inre väpnad konflikt

Migrationsöverdomstolen (MiÖD) har den 6 oktober 2009 meddelat domar om väpnad konflikt (j.fr. MiÖD/UM 133-09, UM 334-09 och UM 8628-09). som rörde Somalia. I de nämnda domarna fördes ett resonemang kring gemenskapsrättsliga bestämmelser och tillämpliga artiklar i skyddsgrundsdirektivet, bl.a. artikel 15 c. Domstolen redogjorde också för problematiken med att fastställa en enhetlig definition av begreppet inre väpnad konflikt och konstaterade bl.a. att någon helt entydig definition av begreppet knappast står att finna.

I domarna övervägde MiÖD sin tidigare tolkning av begreppet inre väpnad konflikt som den kommit till uttryck i domstolens avgörande MIG 2007:9.och enligt MiÖDs senaste avgörande är kriterierna för väpnad konflikt följande.

1. Utdragna och alltjämt pågående stridigheter mellan väpnade regeringsstyrkor och en eller flera andra organiserade väpnade grupper eller mellan två eller flera sådana grupper som strider mot varandra.

2. Striderna är av sådan karaktär att de går utöver vad som kan klassas som inre oroligheter eller vad som endast utgör sporadiska eller isolerade våldshandlingar.

3. Civilbefolkningens situation är sådan att det våld som konflikten för med sig är urskillningslöst och så allvarligt att det finns grundad anledning att förmoda att en civilperson genom sin blotta närvaro skulle löpa en verklig risk att utsättas för ett allvarligt och personligt hot mot liv eller lem.

Av Migrationsöverdomstolens domar framgår vidare att det tidigare kravet på territoriell kontroll inte längre ska tillmätas betydelse och att det inte heller krävs att regeringsstyrkor är inblandade i konflikten för att den ska kunna betecknas som en inre väpnad konflikt. Domstolens ställningstagande innebär vidare att det är möjligt att begränsa prövningen av om det föreligger en väpnad konflikt i ett land till en viss del av landet och till en stad om den har betydande storlek när det gäller befolkningsmängd.

När det gäller definitionen av om det råder väpnad konflikt i Afghanistan och tillämpningen av artikel 15 c i skyddsgrundsdirektivet framgår en något blandad bild bland medlemsstaterna i EURASIL-kretsen. Av redogörelser från EURASIL-möte (European Union Network for asylum practitioners) om Afghanistan i Bryssel i den 10 december 2009 framgår bl.a. att Belgien tolkar begreppet väpnad konflikt som en internationell väpnad konflikt i enlighet med internationell humanitär rätt. Belgien frågar inte efter individualisering av skyddsbehovet utan gör en bedömning av vilken risk civila löper i olika regioner i Afghanistan. Nederländerna menar att tillämpningen av artikel 15 c i skyddsgrundsdirektivet ska innebära en exceptionell situation där varje civilperson från det aktuella området bara genom sin närvaro löper en verklig risk att utsättas för fara. Någon sådan situation anser Nederländerna inte råder i Afghanistan. Tyskland för ett liknande resonemang och framhäver bl.a. att en individuell bedömning bör göras.

[Till innehåll]

3.2 Myndighetsskydd

En förutsättning för att en person som är medborgare i något annat land eller är statslös ska anses som flykting eller skyddsbehövande i övrigt enligt utlänningslagen är att han eller hon inte kan, eller på grund av välgrundad fruktan för förföljelse m.m. inte vill, begagna sig av detta lands skydd. Vilka aktörer som i lagens mening kan ge skydd mot förföljelse och andra övergrepp framgår inte direkt av utlänningslagen utan följer av praxis som bygger på Genèvekonventionens flyktingbegrepp. I artikel 7 i det s.k skyddsgrundsdirektivet ges exempel på sådana aktörer (Rådets direktiv 2004/83/EG av den 29 april 2004). Skydd kan ges av staten, parter eller organisationer, inklusive internationella organisationer, som kontrollerar staten eller en betydande del av statens territorium (p. 1). Skydd ges normalt när dessa aktörer vidtar rimliga åtgärder för att förhindra att en person förföljs eller lider allvarlig skada, bl.a. genom att ombesörja att det finns ett effektivt rättssystem för avslöjande, åtal och bestraffning av handlingar som innebär förföljelse eller allvarlig skada, och sökanden har tillgång till detta skydd (p.2).

Bestämmelsen har ansetts spegla en i svensk och internationell rätt etablerad del av prövningen av om en utlänning är i behov av skydd, se prop. 2009/10:31, sid 133 och 134.

Migrationsöverdomstolen har i några avgöranden prövat frågor om myndighetsskydd i fall där det inte varit hemlandets myndigheter som utövat förföljelse, utan enskilda

I MIG 2008:39 prövas frågor om förföljelse inom den privata sfären och statens oförmåga att bereda skydd i ett sådant fall. Migrationsöverdomstolen uttalar bl.a. att om statens oförmåga beror på resursbrist eller ineffektivitet, som inte kan knytas till någon förföljelsegrund, är den utsatte inte flykting i lagens mening. I MIG 2009:4 (Se ovan) prövas bl.a. frågan om effektivt myndighetsskydd vid intern flykt för en person som bedömts vara skyddsbehövande på sin hemort i Afghanistan.

[Till innehåll]

3.3 Andra svåra motsättningar

Maktförhållandena i ett land och möjligheterna för enskilda personer att få skydd mot allvarliga övergrepp är viktiga omständigheter att beakta vid bedömningen av om det kan anses råda svåra motsättningar i landet.

Med begreppet andra svåra motsättningar avses sådana motsättningar som bottnar i bl.a. politisk instabilitet i hemlandet där maktförhållandena är sådana att rättssystemet inte opartiskt värnar befolkningens grundläggande mänskliga rättigheter. Det kan här röra sig om en konflikt mellan olika befolkningsgrupper, mellan en befolkningsgrupp i en del av landet och statsmakten eller mellan å ena sidan staten eller en befolkningsgrupp i landet och å andra sidan en annan stat, som dock inte nått en sådan nivå att en väpnad konflikt kan anses föreligga. Bestämmelsen avser att ge skydd mot allvarliga övergrepp. De övergrepp som avses är t.ex. repressalier, rättsövergrepp och trakasserier. Det kan röra sig om såväl godtyckliga som systematiska övergrepp som det till följd av maktförhållandena i landet inte finns möjlighet för den enskilde att skydda sig mot eller få rättelse för (prop. 2004/05:170, s. 274 och prop. 2009/10:31, sid 115 ff)

Frågan om det råder andra svåra motsättningar i ett land eller ej enligt utlänningslagen är ytterst en fråga om vad som är en inte orimlig eller oacceptabel nivå när det gäller skyddet för enskilda personer i allmänhet och deras mänskliga rättigheter. Frågan måste bedömas mot bakgrund av de rådande allmänna förhållandena i den sökandes hemland och med hänsyn till vad som är brukligt – utifrån kultur, traditioner och samhällssystem – i det aktuella landet eller i den del av världen där landet är beläget. Att den sökandes hemland inte är någon rättsstat utifrån svenska förhållanden behöver alltså inte betyda att svåra motsättningar råder i landet.

[Till innehåll]

3.4 Intern flykt

Om en utlänning bedömas ha skyddsskäl mot någon del av sitt hemland aktualiseras frågan om det kan krävas att utlänningen bosätter sig i någon annan del av landet. (Se Migrationsöverdomstolens dom den 15 juni 2007, MIG 2007:33 och nedan refererade domar, samt prop 2009/10:31, sid 135 samt art 91 i UNHCR:s handbok).

Användande av ett internt flyktalternativ är beroende av en noggrann analys av ärendets alla omständigheter. Det ska bedömas om det är relevant med ett internt flyktalternativ och huruvida utlänningen riskerar skyddsgrundande behandling i en annan del av landet. Det måste också ske en analys av rimligheten – genom en sammantagen bedömning av den allmänna situationen och de personliga omständigheterna. Vidare ska det prövas om det finns möjligheter att faktiskt få tillgång till det aktuella området inom hemlandet som Migrationsverket pekar ut som ett internt flyktalternativ.

Migrationsöverdomstolen har i två domar som rörde afghanska asylärenden prövat frågan om intern flykt.

I MIG 2008:20, (Lifos dokumentnummer18979) som i sakfrågan avsåg prövning enligt 12 kap. 19 § utlänningslagen, hade sökanden, som var en ung man av hazarisk etnicitet från provinsen Ghazni, av Migrationsverket hänvisats till intern flykt till Kabul trots att han inte hade någon särskilt anknytning till annan del av Afghanistan än Ghazniprovinsen. Sökanden anförde bl.a. att han som hazar var trakasserad i Afghanistan och att han var eftersökt av en kriminell person med goda kontakter i hela landet. Av domen framgår bl.a. att det inte krävs arbete för alla som återvänder för att internt flyktalternativ ska kunna tillämpas. Däremot ska rätten att skaffa sig ett arbete finnas genom att man kan registrera sig och mottas i landet. Skulle den som återvänder mötas av otillbörliga umbäranden av humanitär synvinkel är det inte rimligt att hänvisa till ett internt flyktalternativ. En individuell bedömning av om ett internt flyktalternativ är rimligt måste göras i varje enskilt fall och härvid ska bl.a. beaktas den enskilde utlänningens möjligheter att bosätta sig på en ny ort, där han eller hon helt saknar socialt nätverk. Härvid kan sådana omständigheter som kön, ålder och hälsa vara av betydelse. Domstolen redogjorde för att säkerhetssituationen i Afghanistan är något bättre i Kabul än på landsbygden och att klaganden som ensam man har fri rörlighet inom landet och kan bosätta sig på annan ort än i Ghazniprovinsen. Domstolen fann vid en samlad bedömning av omständigheterna att – även om situationen i Afghanistan är svår för återvändande afghaner, det är fullt möjligt, relevant och rimligt för klaganden att använda ett internt flyktalternativ till t.ex. Kabul.

I en dom den 14 januari 2009, MIG 2009:4, (se Lifos dokumentnummer 20120) förtydligade Migrationsöverdomstolen sin praxis i fråga om internflykt. Ärendet avsåg en ung man hemmahörande i en provins 20 mil från Kabul vars familj drabbats av en marktvist med en mäktig klanledare tillika kommendant inom en politisk gruppering. Migrationsverket hade avslagit asylansökan och hänvisat till intern flykt till Kabul.

Migrationsöverdomstolen konstaterade att det är två kriterier som är av avgörande betydelse för att internt flyktalternativ ska föreligga. Det måste dels vara fråga om ett relevant alternativ, dvs. att den enskilde på annan ort eller annat område har tillgång till ett effektivt skydd, samt att det är rimligt att den utlänningen begagnar sig av ett sådant alternativ.

När det gäller frågan om det föreslagna interna flyktalternativet är relevant anförde Migrationsöverdomstolen att när det är fråga om att det är en icke-statlig aktör som utgör ett hot mot den enskilde – måste det prövas om aktören kan utöva ett hot mot den enskilde även på det föreslagna området, och om hemlandets myndigheter i så fall har möjlighet att skydda den enskilde mot att ett sådant hot verkställs. Det är även av vikt att den enskilde på det föreslagna området inte riskerar att utsättas för förföljelse eller skyddsgrundande behandling på annan grund än den ursprungliga. När hotbilden utgår från icke-statliga aktörer anses skydd normalt kunna ges om staten vidtar rimliga åtgärder för att förhindra att en person förföljs eller utsätts för skyddsgrundande behandling. Sådant skydd ges bl.a. genom att staten ombesörjer att det finns ett effektivt rättssystem för avslöjande, åtal och bestraffningar av handlingar som innebär förföljelse eller skyddsgrundande behandling och sökanden har tillgång till detta skydd (jfr artikel 7.2 i skyddsgrundsdirektivet)

Migrationsöverdomstolen anförde vidare att även om viss bevisbörda för klanens inflytande och kontaktnät i Kabul bör åligga den sökande hade det i målet inte ifrågasatts att hotbilden kommer från en person som tillhör en mäktig klan. Eftersom lokala makthavares inflytande ofta sträcker sig utanför det lokala området med anledning av kontakter och förgreningar till mer mäktiga aktörer, även på central nivå och myndigheterna i stort är oförmögna att tillhandahålla ett effektivt skydd mot hot från icke-statliga aktörer ansåg Migrationsöverdomstolen att det fanns skäl att godta att klanledaren kan utgöra ett hot mot sökanden även i Kabul.

Slutligen ansåg inte Migrationsöverdomstolen att det var möjligt att hänvisa till ISAF-styrkorna för skydd mot en konkret personlig hotbild då ISAF-styrkorna endast har att assistera den afghanska regeringen i att upprätthålla säkerheten och saknar polisiärt mandat.

Med hänsyn till omständigheterna i ärendet ,och den hotbild som framkommit mot sökanden och med beaktande av de afghanska myndigheternas möjligheter att ge skydd, ansåg domstolen inte att det kunde anses föreligga ett relevant internt flyktalternativ för den sökande i Kabul. Domstolen gick därför inte in på frågan om det var rimligt att hänvisa till intern flykt.

De slutsatser som kan dras av domen är att det är Migrationsverket som har bevisbördan för att det finns ett internt flyktalternativ, att verket ska identifiera den ort eller det område där den sökande kan få skydd, att det inre flyktalternativet ska vara både relevant – dvs. ge ett effektivt skydd – och rimligt samt att det ankommer på sökanden att göra sannolikt att en hotbild från en icke-statlig aktör sträcker sig utanför det lokala området. Slutsatser som kan dras av domen specifikt för Afghanistan är att myndigheterna i Kabul i normalfallet saknar möjlighet att tillhandahålla ett effektivt skydd mot hot från icke-statliga aktörer samt att ISAF-styrkorna hjälper till med att upprätthålla den allmänna säkerheten men saknar polisiära befogenheter.

UNHCR har tidigare framhävt att det är nödvändigt att den enskilde har stöd av ett nätverk/klan i Afghanistan för att återvändande till Afghanistan ska kunna ske och för att det ska anses föreligga ett internt flyktalternativ. Under utredningsresan framkom vid samtal med UNHCR i Kabul den 30 november 2009 att organisationen nu har ändrat ståndpunkt och att en bedömning ska göras utifrån den enskildes individuella förutsättningar. Detta gäller dock inte familjekonstellationer som saknar manligt överhuvud. Vid EURASIL-möte om Afghanistan i Bryssel den 10 december 2009 bekräftade UNHCR:s representant att en bedömning ska göras med utgångspunkt från den enskildes individuella förutsättningar.

[Till innehåll]

4. Rättschefens bedömning

4.1 Inre väpnad konflikt

I Afghanistan pågår en konflikt mellan å ena sidan afghanska säkerhetsstyrkor (ANSF) jämte multinationell militär och å andra sidan väpnade regeringsfientliga element (AGE), ofta betecknade som taliban eller ”insurgents”. Säkerhetssituationen är överlag mycket problematisk men ser olika ut i olika delar av landet.

Säkerhetssituationen är utan tvekan sämst i syd-sydost-ost (i den ordningen), med tendens till viss spridning norrut och västerut i landet. Detta innebär emellertid inte alltid att genomsnittsafghanen drabbas direkt, många kan de facto fortsätta sina liv som tidigare utan markant påverkan, medan de som befinner sig i konfliktens epicentrum och samtidigt utmanar rådande (o)ordning löper en verklig risk att utsättas för ett allvarligt och personligt hot mot liv och lem.

De provinser där mer kontinuerliga strider pågår mellan å ena sidan internationella styrkor och regeringsstyrkor och å andra sidan taliban och/eller andra väpnade grupper och kriminella nätverk, dvs. med en mer kontinuerlig närvaro av s.k. insurgents, är Farah (där motsättningar tidigare främst rörde sig om uppgörelser mellan kriminella, narkotikahandlare), Helmand, Kandahar, Zabul, Ghazni, Uruzgan, Paktika, Paktya, Kunar och Khost.

Majoriteten av provinserna är belägna i södra, syd-östra och östra delen av Afghanistan dit striderna är koncentrerade. Striderna är av en sådan intensitet att de inte bara kan anses utgöra isolerade eller sporadiska våldshandlingar.

Våldet som striderna för med sig i dessa provinser får betecknas som urskillningslöst. I dessa provinser hamnar civila i korselden, drabbas i hög grad av bombattentat, minor och andra exploderande anordningar (IED:s), och lider av en hög traumanivå, vilket sammantaget också hindrar utveckling. Våldet i provinserna medför även skador på infrastruktur, förstörda utkomstmöjligheter, brist på faktiska möjligheter att röra sig utan rädsla för trakasserier och attentat, brist på tillgång till hälso- och sjukvård, utbildning och annan grundläggande samhällsservice.

I dessa provinser är det även särskilt påtagligt att taliban utövar systematiskt våld mot befolkningen. Det finns därför en grundad anledning att förmoda att en civilperson genom sin blotta närvaro i provinserna löper en verklig risk att utsättas för ett allvarligt hot mot liv eller lem. Ett återsändande till dessa provinser framstår därför som otänkbart.

Med hänsyn tagen till väsentliga faktorer såsom stridernas geografiska koncentration, intensitet, karaktär och de risker de medför för civilbefolkningen är det Migrationsverkets bedömning att det fortfarande råder väpnad konflikt i provinserna Kandahar, Helmand, Uruzgan, Ghazni, Zabul och Paktika. Migrationsverket bedömer även att det råder väpnad konflikt i provinserna Paktya, Khost, Kunar och Farah.

[Till innehåll]

4.2 Skydd för den enskilde

4.2.1 Myndighetsskydd/skydd från ISAF

Frågan om myndighetsskyddet i ett land är adekvat får bedömasb mot bakgrund av om staten har vidtagit rimliga åtgärder för att förhindra att en person förföljs eller lider allvarlig skada. Detta kan bedömas dels på ett generellt plan och på grundval av hur de allmänna förhållandena är beskaffade i landet, dels på ett individuellt plan i de fall en enskild asylsökande gör gällande att han eller hon inte kan få myndighetsskydd eller, på grund av välgrundad fruktan för förföljelse m.m., inte vill begagna sig av myndigheternas skydd.

Afghanistans konstitution garanterar flertalet av de mänskliga rättigheterna och det finns även en legal grundstruktur på plats i form av lagar, polis och domstolar. Efterlevnaden av de mänskliga rättigheterna och rättsväsendets arbete uppvisar emellertid generellt sett stora brister, vilket bl.a. beror på den svåra säkerhetssituationen i landet, bristande vilja att agera korrekt, kapacitetsbrist, utbredd korruption och maktspel som ofta renderar i straffrihet för förövare. Kvinnor som anmäler övergrepp riskerar att själva utsättas för övergrepp av rättsvårdande personal. Beträffande vissa typer av enskildas utsatthet, t.ex. om den enskilde riskerar övergrepp från taliban, är myndigheternas vilja att ge skydd sannolikt större än i övrigt men det är osäkert i vilken utsträckning myndigheterna har förmåga att ge skydd. Det afghanska rättsväsendet får därmed överlag anses ha en mycket begränsad vilja och förmåga att skydda enskilda personer. Att säkerhetssituationen successivt tenderar att försämras i hela Afghanistan minskar ytterligare förutsättningarna för att efterleva de mänskliga rättigheterna.

I vissa provinser och orter i Afghanistan som t.ex. Kabul, Mazar-e-Sharif och Herat fungerar ordningspolisen och rättsväsendet bättre än i landet i övrigt, men även där beror myndigheternas vilja att ingripa sannolikt i hög grad bero på vem man är och vem som gör anmälan.

Av innehållet i den ovan refererade Migrationsöverdomstolens dom den 14 januari 2009 (UM 4118-07) bör i detta sammanhang beaktas vad som framgår av domen att myndigheterna i Kabul i normalfallet saknar möjlighet att tillhandahålla ett effektivt skydd mot hot från icke-statliga aktörer samt att ISAF-styrkorna hjälper till att upprätthålla den allmänna säkerheten men saknar polisiära befogenheter.

Mot bakgrund av det anförda gör Migrationsverket bedömningen att Afghanistan som stat inte kan anses ha vidtagit rimliga åtgärder för att förhindra att personer förföljs eller lider allvarlig skada och, även om det finns vissa skillnader mellan provinser och städer, måste en utgångspunkt vid asylprövningen vara att det saknas ett effektivt myndighetsskydd att tillgå i Afghanistan.

4.2.2 Skydd från nätverk/klan

Traditionellt sett har afghanen vänt sig till nätverket/klanen för att få skydd och stöd. Nätverken/klanens betydelse har dock tenderat att urholkas under alla år av krig och den ökade urbaniseringen. Av den anledningen får det numera anses vara oklart i vilken utsträckning den enskilde kan lita till ett nätverk/klan för beskydd. Migrationsverket bedömer därför att det i asylärenden i normalfallet inte är relevant att hänvisa till den enskildes nätverk/klan för beskydd.

[Till innehåll]

4.3 Andra svåra motsättningar

I Afghanistan pågår en konflikt mellan å ena sidan afghanska säkerhetsstyrkor (ANSF) jämte multinationell militär och å andra sidan väpnade regeringsfientliga element (AGE), ofta betecknade som taliban eller ”insurgents”. Säkerhetssituationen är överlag mycket problematisk men ser olika ut i olika delar av landet. Snarare än stabiliseras tenderar konfliktläget att försämras jämfört med tidigare.

Statsmakten i Afghanistan är svag och präglas av omfattande korruption och ineffektivitet. Som redovisas ovan uppvisar rättsväsendet generellt sett stor kapacitetsbrist, oförutsebarhet och straffrihet. I vissa delar av landet fungerar rättsväsendet något bättre men som framgår av redogörelsen om myndighets- skydd får maktförhållandena i Afghanistan överlag anses vara sådana att rättssystemet inte opartiskt kan värna befolkningens grundläggande mänskliga rättigheter.

Konfliktsituationen i ett antal provinser i Afghanistan har en tydligare prägel av mer isolerade och sporadiska våldshändelser, snarare än regelbundna och omfattande strider, därjämte att våldet inte är att beteckna som urskillningslöst på samma sätt som i vissa provinser i syd, syd-östra delarna av landet.

Vad som anförts talar för att andra svåra motsättningar i utlänningslagens mening råder i några av Afghanistans provinser. Det våld som förekommer i dessa provinser får i huvudsak anses vara kopplat till de rådande motsättningarna.

Mot bakgrund av det som anförts ovan gör Migrationsverket bedömningen att andra svåra motsättningar i utlänningslagens mening får anses råda i följande provinser i Afghanistan: Nimroz, Wardak, Logar, Kabul, Kapisa, Parwan, Laghman, Nangarhar, Nuristan, Kunduz, Baghlan, Faryab, Jawzjan, Badghis, Sari Pul, Samangan, Ghor och Day Kundi.

[Till innehåll]

4.4 Internflykt

Som framgår av redogörelsen ovan krävs för att ett intern flykts alternativ ska anses föreligga att det är möjligt, relevant och rimligt att hänvisa till intern flykt.

Det finns inte några lagar eller övriga formella restriktioner som hindrar resor. Säkerhetsläget kan medföra att det är förenat med risker att resa i vissa delar av landet. I allmänhet är det möjligt för män, och kvinnor/familjer som reser tillsammans med en man, att resa i Afghanistan. Kvinnor har ingen möjlighet att resa utan manligt sällskap eftersom de i så fall riskerar att utsättas för trakasserier och övergrepp. Det finns inga formella restriktioner för att söka arbete.

Många afghanska asylsökande anför skyddsbehov med hänvisning till det svåra säkerhetsläget på hemorten. Av rapporten från utredningsresan framgår att det utifrån den enskildes individuella förutsättningar är möjligt för den enskilde att undvika det våld och de säkerhetsproblem som kan råda på hemorten genom att flytta till annan provins och ort.

När det gäller frågan om ett internt flyktalternativ är relevant måste som framgår ovan prövas – när det gäller en icke-statlig aktör som utgör ett hot mot den enskilde – bl.a. om aktören kan utgöra ett hot mot den enskilde på det föreslagna området.

Det är vanligt att afghanska asylsökande anför skyddsbehov på grund av en konflikt som den enskilde har med en icke-statlig aktör, t.ex. konflikt om land. Av utredningsrapporten framgår att ett flertal interlokutörer menar att den enskilde kan undvika ytterligare problem genom att flytta till en annan ort. Det beror på de individuella omständigheterna om en sådan konflikt följer med till en annan ort och om aktören där kan utöva ett hot mot den enskilde. Utifrån individuella omständigheter kan den enskilde undvika en konflikt om t.ex. land genom att flytta till t.ex. Kabul eller annan ort som anses relevant.

Beträffande mer profilerade konflikter som t.ex. handlar om familjeheder eller som innehåller ideologisk/politiska ingredienser eller med inblandning av inflytelserika aktörer kan hotet mot den enskilde kvarstå även på andra orter i Afghanistan (jfr. utgången MiÖDs dom den 14 januari 2009 (MIG 2009:4) där den sökande till stöd för sin ansökan anförde bl.a. konflikt med en mäktig kommendant om land men också politiskrelaterade skäl).

För att det ska vara relevant med intern flykt i en sådan situation måste myndigheterna kunna ge ett effektivt skydd på den nya orten. Eftersom Migrationsverket anser att det inte finns något fungerande myndighetsskydd i Afghanistan är det inte relevant att hänvisa till intern flykt i sådana situationer.

När det gäller rimligheten av att hänvisa till intern flykt framgår av utredningsresans rapport i huvudsak att det är beroende av den enskildes individuella förutsättningar om han/hon har möjlighet att etablera sig på annan ort i Afghanistan. Ensamstående kvinnor har inga möjligheter att utan stöd av manligt nätverk etablera sig på annan ort i Afghanistan. Även familjekonstellationer som leds av ett kvinnligt överhuvud har som regel små möjligheter att klara sig utan stöd av manligt nätverk.

[Till innehåll]

Sammanfattningsvis gör Migrationsverket följande bedömning

*Migrationsverket bedömer att det i allmänhet är möjligt att resa i Afghanistan och att det inte finns några restriktioner vad gäller rätten att söka arbete.

*Migrationsverket bedömer att det utifrån individuella omständigheter kan vara både relevant och rimligt att hänvisa familjekonstellationer som leds av manligt överhuvud till intern flykt i Afghanistan.

*Det är inte relevant att hänvisa sökanden till intern flykt till någon av de provinser i Afghanistan där Migrationsverket bedömer att det råder väpnad konflikt, se ovan.

Utifrån en individuell bedömning av den enskildes förutsättningar anser Migrationsverket att övriga provinser kan komma ifråga att hänvisa till intern flykt.

*Existensen av ett nätverk som kan ge skydd och stöd påverkar framför allt rimlighetsbedömningen men är inte ensamt avgörande. Även om det utan stöd av nätverk kan vara svårt för den enskilde att klara sig ekonomiskt och att bli accepterad på en annan ort har individuella omständigheter som t.ex. utbildning och egna tillgångar störst betydelse för möjligheten att etablera sig på annan ort än hemorten. På grund av nätverkens större betydelse på landsbygden än i städerna är det utan stöd av nätverk inte rimligt att hänvisa den enskilde till intern flykt utanför större orter.

*Beträffande ensamma kvinnor utan manligt nätverk är det särskilt viktigt att ta hänsyn till dessa personers allmänna utsatthet. Med hänsyn till förhållandena i Afghanistan kan det endast undantagsvis, anses relevant och rimligt att tillämpa ett internt flyktalternativ.

*När det gäller barn utan vårdnadshavare bedöms att det generellt inte är relevant och rimligt med internflykt.

Detta rättsliga ställningstagande har beslutats av undertecknad rättschef efter föredragning av X, verksjurist.

Mikael Ribbenvik
Rättschef