Atiq Rahimi: ”Tålamodets sten”

Det är som att se en teaterföreställning. En röst – texten – meddelar vad som sker på scenen. En kvinna kommer in, ljud hörs utifrån; stridsljud eller utrop från minareten. Kvinnan rör sig i scenrummet, en man ligger orörlig på en brits, hon sköter honom och mässar Guds olika namn

ublicerat 2009-09-25 11:57

Foto: Helene Bamberger / Opale Atiq Rahimi talar på bokmässan på lördag om frihet och förtryck.

 Radbandet mäter tiden, så många varv till nästa böneutrop, så många varv till kvällen. Går kvinnan ut så lämnar hon scenen, rösten låter hennes steg dö bort och komma tillbaka. Mannen ligger där han ligger, tyst.

Formen i Atiq Rahimis roman ”Tålamodets sten” är egenartad. Dels är det scenkänslan som är mycket stark, det begränsade rummet och vad sinnena kan uppfatta utifrån det. Dels är det tonen i berättandet, korthuggen och enkel på ett sätt som nästan blir hypnotiskt; återkomster markerar framåtrörelsen på samma sätt som radbandet i boken, det som hjälper kvinnan att hålla reda på bönerna.

”Tålamodets sten” är enligt berättelsen en magisk sten som kan lyssna till och samla in en männi­skas bekännelser, ända till den dag då stenen spricker och människan blir befriad från sina bördor. Kvinnan som sköter sin skottskadade make talar med honom, med tiden alltmer öppet, som om han vore en sådan sten. Hon berättar vad hon aldrig förut talat om: sin roll som kvinna, undertryckt, om barnen som avlats av en annan man. Hon blir allt djärvare, tar till och med emot en soldat från striden i det namnlösa landet utanför, och låter honom betala för sex – maken döljer hon nödtorftigt bakom en ridå.

Som läsare tvingas också jag till en stum, voyeuristisk roll; lika fastlåst i salongen som stenmannen i sin säng kan jag bara bevittna hur kvinnan närmar sig en sorts upplösning, av sig själv, av sin plågade roll som kvinna och maka. Det är gastkramande. Något kommer att brista, frågan är bara vad.

Rahimi är både författare och filmare. Han är ursprungligen från Afghanistan men flydde 1984 till fots över bergen till Pakistan, för att sedan söka asyl i sitt nuvarande hemland Frankrike. Han ser sig enligt intervjuer mer som en kulturell än en politisk flykting, och skrev sin första roman, ”Earth and Ashes”, delvis som en uppgörelse med maktstrukturerna i sitt gamla land. Debutromanen har senare filmatiserats och belönats vid filmfestivalen i Cannes 2004. ”Tålamodets sten” är Rahimis fjärde roman och den första han skrivit direkt på franska – 2008 belönades den med det finaste, franska litterära priset av alla, Prix Goncourt.

Rahimi menar att var och en av hans berättelser fått en egen språklig form, tänkt att spegla innehållet. Den nästan klaustrofobiska och stramt översatta stilen i ”Tåla­modets sten” lyckas verkligen med detta. I slutändan vet man inte heller vad det är som brister – språket, scenrummet, realismen eller bara någonting inom den instängda mannen eller kvinnan. Det är mycket drabbande.

Atiq Rahimi uppträder på bokmässan lördag 26/9 kl 13.